Vill ni veta mer om mig kan ni kika på min online-resumé som ligger på: http://cv.kanzie.com/

Please refer to http://kanzie.com for all your blogging needs.

If you want to learn more about me you can check out http://cv.kanzie.com/

Jag har pratat med så många som möjligt om kandidaterna, valet och åsikter, själv försökt hålla mig neutral för att på så vis kunna lära mig mer, förstå mer och kunna skapa mig en sånär objektiv bild som möjligt. I början var det svårt att överhuvudtaget finna någon som stödde McCain här, men allteftersom jag varierade mig bland vilka jag frågade, samt lärde mig ställa frågorna mindre riktat, började supportrarna krypa fram. Framförallt är faktumet att jag befinner mig i en kraftigt demokratisk stat och därtill i en storstad avgörande för hur många som supportat Obama, medan landsbygden som regel är mer McCain. Jag pratar oftare med yngre än med äldre, de är som regel ofta också supporters av Obama. Men efter ett tag började en ny bild skönjas och McCain har inte bara många supportar som i detta val varit tystare, utan även en större del av de osäkra rösterna. 

Något som är spännande att se är hur involverad alla är i detta. På var mans läppar och i varje kvarter pågår kampanjen, ung som gammal, rik som hemlös, alla är på något sätt involverad och anser att just röstning är viktigt. Det är en cirkus och ett jippo som saknar motstycke och var röst räknas är något som ligger alla om hjärtat. I detta är det intressant att denna demokrati inte är proportionell i att var människas röst på något vis har med utfallet att göra. En röst är inte en röst, utan en indikation på vem som skall bli president. Man röstar nämligen inte i praktiken på en presidentkandidat, utan på en representant som i sin tur lägger en röst. De kallas elektorialröster och det är de som i slutändan avgör vem som skall regera landet i fyra år framåt. Det finns heller inget system som reglerar hur elektorialröstmännen röstar (utom i några få stater där det finns i lagen), utan det är helt upp till dem och deras röst faller inte idag den 4:e november, utan den 14:e december. 

Detta innebär alltså att folket kan rösta för Obama, men elektorialtomtarna kan trots detta välja att premiera McCain och därmed sätts folkets röst åt sidan till förmån för några få människors individuella preferenser. I och med att detta pågår i en demokrati där varje människa så inbitet menar att varje röst räknas gör det hela så intressant att jag som vana frågat alla jag pratat med några grundfrågor kring dessa elektorialröstare. Inte i något fall har någon kunnat svara på hur de i sin tur blir valda, ingen vet hur länge de sitter och i ytterst få fall vet någon vilka dessa personer är. Denna gigantiska fokus kring röstningen och total avsaknad av förståelse för hur det egentliga valet går till är något jag tror man inte kan finna i annat land än detta. Nu skall sägas till USAs fördel att det är underförstått att elektorrösterna skall rösta så som folket indikerat, vilket de som regel gör, men inget system reglerar att så är fallet. 

Turerna kring valet har varit många, först rörande grundläggande frågor, sedan kring kandidaternas oförmåga eller lämplighet att arbeta med dessa, därefter vems kampanjkår och supporterbas som är mest otyglad för att slutligen handla om ras. Det sistnämnda är en mycket mer avgörande fråga än vad någon i USA vill erkänna. När rasfrågan kom på tal så tog det några dagar och sedan tystade media effektivt ner den för att åter lyfta fram andra frågor, men i slutändan, såhär på valdagen med CNN på tvn bakom mig är det i stort sätt det enda som lyfts fram när de frågar folk på gatan. Är det ekonomi, utbildning, Irak eller skatter som fått folk att rösta på ena eller andra kandidaten? Nej det är faktumet att en av kandidaterna är afro-amerikan. Är detta val relevant och intressant för att USA tappat sin position i världen på många fronter och inte längre åtnjuter samma legitimitet som förr eller att en gigantisk ekonomisk kollaps nära på satt nationen ur spel mitt under pågående kampanj? Nej det är för att nu kan snart den första afro-amerikanen att välja färg på gardinerna i Vita Huset sedan Voting Rights Act sattes i verket 1965. 

Men det är avgörande, en svart president, eller en kvinnlig president (ja jag tror at McCain kommer orka i två år som president om han blir vald, därefter kommer damen från norr att styra). Många vill peka på att detta är en stor dag för USAs mognad som nation, men lika väl kan man se det som ett tecken på hur landet ser på sittande presidentens betydelse eller politikens betydelse. Om detta var det viktigaste beslutet för landet, skulle det då vara lika självklart att en kvinna eller en svart var alternativen? Jag hoppas det, men är inte alltid säker. 

Slutligen, för att avrunda detta inlägg med mer osagt än skrivet från två månader av idogt kampanjföljande, vem tror jag kommer vinna? Jag tror Obama kommer plocka hem detta, men det med en knapp marginal, eventuellt så liten att detta inte kommer avgöras under natten. Jag tror att McCains förmåga att mobilisera de obeslutsamma och förtrogenheten hos de som håller för honom senaste tiden underskattas. Detta så till den milda grad att det blivit en del av republikanernas strategi, låt Obama få så mycket medvind att folk kommer vilja skapa ett mer nyanserat utfall. Jag tror även att möjligheten för att Obama kommer att bli avrättad under sin första mandatperiod är väldigt hög samt att vi kommer vara förbluffad över hur snabbt McCain och Palin kommer falla i glömska när detta väl är över, dock om republikanerna har lite hjärnsubstans kvar så bygger de vidare på populariteten Palin genererat och vi kommer få se henne kandidera till USAs första kvinnliga president om fyra intressanta år. 

Låt tärningen kastas…

Uppdatering:
Just hemkommen från först pizza med goda vänner där vi tittade på Obamas segertal efter landskredssegern, I stand corrected. Därefter susade jag in till San Diego Town Hall och mötte upp en vän till en vän som jobbar som kampanjgeneral för San Diegopolitiker. Han tog mig till en av kandidaternas sviter där jag fick träffa kandidaten och staben för att sedan gå i segertåget ner till stora mässalen där alla kandidater och staber samlas för att titta på siffror på storbildsskärmar, göra intervjuer och fira natten lång. Jag fick en kraschkurs i kampanjstrategier, valsystem och fulspel i politiken här men också en alldelens magisk inblick i hur en valvaka ser ut på baksidan. Med min lilla skylt för Stephen Whitburn måste jag sett ut att vara i mitt element för det kom upp både journalister och intresserade och undrade om allt möjligt, jag ljög på som en erfaren politiker och de verkade nöjd med mina svar. Hoppas jag inte förvanskat utfallet för mycket, men roligt om jag dyker upp på lokalmedia med mina påhittade prognoser. Matt kunde jag lämna festen och alla tomtar för att åter styra Snö hemåt efter en heldag i politikens tecken!

View This Poll

Första dagarna i skolan var kaotiska, sen till varje lektion, svårt att hitta och väldigt hög nivå på utbildningen. Jag valsade runt bäst jag kunde hitta och tittade på alla Alpha-beta-phi-gamma sororitygäng som härjade. Innan jag visste ordet av var jag indragen i en högst besynnerlig företeelse, ”Jell-o fight”. En klasskompis i en av kurserna jag tog skulle hjälpa mig att hitta böcker och istället för att leda mig till bokaffären så hamnade jag i ett geggigt inferno. Jell-o är något så märkligt som en efterrätt som aldrig äts, utan används till i stort sätt allt utom att stilla gottegrisars magar. Det kan bäst beskrivas som gele, fast helt konstgjort, gärna i illgrönt, illrött, illgult osv. för att verkligen se så onaturligt ut som möjligt. Detta rullades in i stora baljor på en gräsmatta, vi fick skriva på ett avtal om att inte stämma skolan om vi skadar oss och sedan var kriget i full gång.

Några dagar senare följer jag med min rumskamrat Sean på en helt makalös konsert med ett band jag aldrig hört innan, men nu kan alla låtar med. De heter ”My Morning Jacket” och jag vet inte hur mycket det är för att upplevelsen var så stark eller hur bra de egentligen är men för mig är det rock-magi och jag rekommenderar det verkligen. När tinnitusen lagt sig var det dags för nästa äventyr vilket var dansshowen ”So You Think You Can Dance”-säsong 4. Tillsammans med mina vänner hade jag knaprat mig igenom hela säsongen på TV strax innan avresa och när Kat Deeley som leder programmet i finalen sa ”you can log in to our website and get your ticket to the show”, slog det mig att det gäller i högsta grad även mig, för vid det laget att showen turnerar, skulle jag vara Amerikan. Sagt och gjort, fem minuter senare hade jag en biljett och en månad senare satt jag bland 10000 småflickor, par och bögar och skrek mig hes till stuffandet på scenen! Klart mäktigt och magiskt vackert, men lite svårt att hålla sig från att gå fram och börja tjabba med dem då man så klart känner igen dem Man har sett dessa människor kämpa, skratta, gråta och dumma sig i flera veckor, det är konstigt med vår generation att man kan känna någon så väl, men inte vara vänner, en slags envägsvänskap som uppstår mellan doku-stjärnor och soffpotatisar!

I förrgår fick jag ett meddelande på (den fruktansvärda) facebook från en gammal god vän som var på möte hos Apple i Silicon Valley och undrade om jag hade vägarna förbi. Det är ju bara 80 mil enkel väg från där jag bor, aldrig har jag haft så mycket att göra och om jag kom skulle vi bara ha tid att hänga några timmar. Så valet var enkelt och några timmar senare gör jag och Snö vår första långfärd. Kustvägen upp mot San Fransisco tar mig genom L.A, Santa Barbara och slutligen Santa Cruz, genom bergen och plantagerna, över de stora ökenlandskapen och förbi småstäderna. I en cab får man inte bara se mycket mer, man får även lukterna och ljuden av landskapet, det som annars endast är motorcyklister och cyklister förunnat. I stekande sol gjorde jag min resa på 8 timmar utan avbrott, med ett otroligt välbehag i bröstet under varje mile, det är ett underbart land och jag trivs.

Väl framme smörade jag in mig hos receptionisten på det fina hotellet som en timme tidigare inte ens ville låta mig stanna på hotellet om jag så betalade för mig. När jag väl fick träffa henne och tjattra lite blev det helt plötsligt inte bara möjligt att stanna på hotellet, jag fick bo gratis. Jag och min vän bestämde oss för att åka lite nerför gatan till en restaurang och fira återseendet, rummet och att vi träffades under dot-comboomen och lägligt återses i Silicon Valley 10 år senare. Trots en papperskarta och google maps lyckades vi köra fel sju gånger, för att slutligen finna 1 Infinite Loop, vilket är Apples sinnrika adress på sitt huvudkontor. Där parkerar vi och spenderar kvällen med att dricka öl och titta på roliga spännande kommande grejer som jag inte ska skriva mer om då det är en snårskog av klausuler över vad som får sägas och vad inte, så jag är tyst. Vår servitör hette Jeremy och hans största bedrift i livet var att han hittat en läkare som för $90 skriver ut en licens för honom att köpa marijuana med i ”läkemedelssyfte”, något han var så stolt över att han visade oss utan att vi ens kommit oss för att fråga.

Dagen efter spenderade vi i Snö med att susa runt bland alla företag man hört talas om och känner till medan vinden fick vårt hår att fladdra. Vi åkte tillbaka till Apples kontor där min vän varit på möten tidigare i veckan och spatserade runt lite… vi såg inte röken av Steve, men å andra sidan antog vi att han inte visste att vi skulle komma på besök just den dagen. I souvenirshoppen (applestore) fnittrade vi som små barn och fnös åt t-shirten som sa ”I’ve visited the mothership”. Vi tyckte båda att vi var alldelens för förnuftiga för att köpa sånt skräp, men innest inne ville vi nog båda ha den. Därefter tog vi de obligatoriska nördkorten och bestämde oss sedan för att se hur långt in i Googles campus vi kunde komma innan vi blev ertappade. Vi är ju lite äldre om åren nu för tiden så båda var överrens om att vi inte ville ställa till med en scen, men samtidigt alldelens för nyfikna för att följa skyltarnas råd om att hålla oss långt borta. Uppenbarligen ser man ut som en Google-nörd för vi kom inte bara förbi lobbyn, utan in i huvudbyggnadens matsalsområden med omgivning. Jag tog kort på allt jag kom åt, klart medveten om att det är det sista man vill bli ertappad med att göra men kunde inte hålla mig. En bit bort gick en slags pressfotograf ledd av en vakt med klara instruktioner om vad och hur han fick ta bilder, jag gottade mig åt att ställa mig lagomt centralt i varje bild han tog med min lilla iPhone-kamera för att visa vem som var coolast. När det började hetta till pinnade vi tillbaka till besökslobbyn och gick in och frågade om lite random vägbeskrivningar så att vi inte skulle se alltför skyldiga ut. Därinne stod det en massa lavalampor och i taket rullade aktuella sökningar från Google.com förbi på en skärm som vi inte för våra liv kund förstå hur den fungerade. När vi nördat klart la vi benen på ryggen och firade segern på In-n-Out Burger!

Ett sorligt adjö och en 8 timmar och 6 minuter lång bilfärd hemåt och jag låg åter under mitt täcke och mös, på hemvägen hade jag nämligen även hunnit se Monterey! Jag vände och vred på allt som hade hänt i mitt huvud och trots en massa tecken på motsatsen var jag tvungen att konstatera… ”det är rätt skönt att vara en liten nörd ändå”!

Tack för alla brev och kommentarer, det är mäktigt hur vackra ord jag får varje gång jag åker bort, får en att överväga att inte komma hem

Kram






Hello google my old friend…

På väg som Kerouac

Min vän Patrick

Sitting at the dock of Google

Googles volleybollplan som ligger inne på deras innegård

Det är inte min limo i bakgrunden…

Tittar man noga så ser man Steve i ett av fönstren, så stolt han skall vara nu när jag har varit där

En av Googles personalresaturanger odlar sina kryddor utanför

My Morning Jacket – sweet

Jello-o girl fick en rejäl dusch av Jell-o, men lika glad för det var hon

Den stod inklämd bakom massor av vrak och hade nästan platta däck, dött batteri, en lampa fälldes inte upp som den skulle och ett skärande ljud kom ur motorn när AC var på och oljemätaren hoppade i direkt relation till hur mycket jag gasade. Jag klämde och kände, ryckte och slet varpå jag bad försäljaren flytta på alla bilar, för här skulle provköras. Med hjälp av min skyddsängel Kevin som kan bilar riktigt väl kunde vi få tillbaka lilla Miatan till liv med hjälp av lite bensin och lite luft, en skruv som passade till att montera fast lampan och lite annat pill. Därefter bar det iväg till en mekaniker på närmsta bensinmack som skulle inspektera för en billig peng. På en blandning av min spanska och hans engelska fick vi upp bilen i luften och kunde konstatera att missljuden lät värre än de var, att bilen var en relativt god maskin, men framförallt gav George mig en hård kraschkurs i hur jag skulle pruta och argumentera. ”He wants $2600?”, ”si George that is what I have to pagar for it, pero cuánto usted pagar?”. Nu spände han blicken i mig och suckade, la en hand på min axel och sa med en förmyndarröst. ”You give him money, everyone want money. so really you do favour for him, give $1500″. ”But George, that is impossible!”…”Pero si, but then he go up, you go down… ”. Så fortsatte det, han förbarmade sig över mig, min bilaffär och Svenskar i största allmänhet varpå han hissade ner bilen och sa ”You want car, its good car… you no want car, no es good car!”. Jag testade mina nyvunna prutkunskaper på honom när det var dags att betala!

En timme senare sitter jag och skriver under alla papper för mitt första bilköp i USA, stolt över att jag gjort ett grundligt jobb, stolt över att jag funnit en drömbil och framförallt stolt över att jag på bred texas-dialekt prutat med den Persiske försäljaren enligt George-metoden och för £1950 kunde jag kasta mig ut i den kvava Kalifornia-natten i mitt vrålåk. Flera noterade i min jakt på en Miata att det är en ”Chic-car”, vilket jag snäst bort som struntprat. När bilförsäljaren så plockade fram den metallram som håller regplåten ur bakluckan till bilen och jag ser att den säger ”When it gets hot, I take my top off” och förtjust skrockar att det anspelar på att man kan cabba ner den ber jag honom förnärmat stoppa tillbaka den i bakluckan och leta rätt på något tuffare åt mig. Chic-car my ass när jag sitter bakom ratten!

Jag har lärt mig att fälla upp passagerarrutan när jag ligger på motorvägarna för att inte blåsa bort, samt hålla mig undan stora bilars döda vinkel, då alla har SUV:ar här och min lilla bil inte syns så bra. Jag har plockat upp de mest grundläggande körinstruktionerna, har Google Maps i fickan och en full tank. Nu skall jag bara finna något ställe som kan strajpa på två feta röda linjer längs med från huv till bak så att den ser ut som en riktig liten rallybil så är allt perfekt. Mitt leende när håret yr och jag susar fram längs kustlinjerna i bilen som jag döpt till ”Snö” är omöjligt att torka bort, må den leva många dagar till!

Efter att ha strykt över ett ökenlandskap kommer vi in över kalifornien och mitt slutmål. Det är tydligt att detta är en seismografisk brännpunkt då man tydligt kan se hur två plattor formligen smällt samman och skjuter upp i bergskedjan Sierra Nevada, som också utgör gränsen mellan Kalifornien och grannstaten Nevada.

Det är, oavsett hur resan utvecklar sig, en dröm som slår in för mig. Allt som händer från den här punkten är bonus, jag har äntligen tagit mig tillbaka till USA, stämplat mitt pass och är medborgare på lån för en tid framåt. Med solen utanför fönstret har dagen börjat vid 06:00 på morgonen med klart väder i Stockholm, för att sedan fortsätta med klar utsikt och strålande sol allteftersom flygplanet kämpade sig över Atlanten, solen ihärdigt sällskap utanför mitt fönster, för att slutligen efter 14 timmars färd slå ner och klockan är 15:00, den längsta torsdagen fortsätter således.

Strax innan landning svepte flygplanet in över San Fransisco och visade hela staden i sin prakt med Golden Gate och Alcatraz som flaggskepp. Jag kände mig så hemma och så glad.

Om detta varit vilket annat land som helst hade detta inlägg osat med förakt för otrevligt bemötande, dumma rutiner och krångliga människor, men just eftersom det är USA så har jag överseende med allt detta. Jag har precis fått en utskällning för att jag beställde en öl vid baren och satte mig vid ett bord för att skriva, då jag anser det vara oartigt att sitta med laptop vid en bar. Jag dricksade som brukligt är, men missade därmed att bordet serveras av en annan personal än baren, varför jag tydligen förtjänade en utskällning för detta misstag. Den amerikanska trevligheten har ännu inte setts till, varken på flyg eller på flygplats. Att packa ur halva sin väska, ta av sig tröja och skor lite här och där på spontana säkerhetskontroller gör inte upplevelsen mer behaglig och jag förstår varför så många vill utföra terrorattentat. Blir man konstant misstänkt för att vara otrogen, kommer man till slut vara det, hur långt är steget till terrorattacker då vi alla är misstänkta terrorister? Värre ändå, vi är inte bara misstänkta, vi är påkommna men av någon anledning verkar vi ha gömt bomberna på särledes bra ställen för de finner dem inte, varför de blänger på en och muttrar när man slutligen matt och trött visat sig vara en vanlig medborgare utan bombbälte. Man får nästan dåligt samvete, man vill ju inte göra någon besviken.

Kaliforninen är i många avseenden USAs hjärta, kulturellt med Hollywood i centrum, men också invandrarmässigt där majoriteten är just immigranter och det är svårt att hitta någon som bott här i mer än två generationer. I och med att så många redan är här och möts av en positiv anda, kommer fler hit snarare än andra och svårare stater att komma till ro i. Som ett gigantiskt ghetto, fast vi kallar väl sådana smältdeglar i Sverige. Kalfornien kan även stoltsera med att ha en enormt varierat klimat och USA:s starkaste ekonomi, faktum är att vore det ett eget land skulle det vara den sjunde starkaste ekonomin i världen (ingen källa att referera).

Nu börjar äventyret och jag hoppas kunna skriva lite anekdoter, reflektioner och tankar, än mer att ni finner de underhållande!